Kevin B. Anderson. Okänd fotograf.

Kevin B. Anderson och International Marxist-Humanist Organization. Innan jag fortsätter att skriva om antologin Samtida marxistisk teori vill jag tacka redaktörerna för detta storverk. Att jag stundom är kritisk förtar inte det positiva helhetsintrycket.

Den andra texten handlar om Kevin B. Anderson och är skriven av Jonas Grahn. Grahn citerar Michel Foucault, som hävdade att marxismen är knuten till 1800-talstänkandet likt en fisk är bunden till vattnet; den klarar inte av att andas någon annanstans. Han nämner också en annan kritiker av Marx, Edward Said, som i sin bok Orientalism från 1978 skrev att Marx var en eurocentrisk teoretiker fångad i sin tids världsbild, oförstående för dagens frågor om etnicitet och kolonialism. Grahn skriver:

Om dessa tänkare ska tas på orden, reser sig frågan om Marx överhuvudtaget är en relevant inspirationskälla för dagens progressiva sociala rörelser, där frågor om jämställdhet, främlingsfientlighet och rasism, klimat och HBTQI-personers rättigheter inte längre kan ignoreras.

Enligt Grahn betonar Anderson hur Marx särskiljer de progressiva nationella och etniska sociala rörelser som kämpar för frigörelse, från de rörelser som mobiliserar massorna utan att verka för ett fritt samhälle baserat på kvalitativt nya mellanmänskliga relationer. Och att Marx enligt Anderson i sin journalistiska verksamhet stödjer de förstnämnda rörelserna. Grahn skriver:

På så sätt lyckas Anderson och hans kamrater i the International Marxist-Humanist Organization, ta ställning för och formulera en skarp kritik av exempelvis Hamas samtidigt som de tar det palestinska folkets sida och inte heller glömmer orsaken till deras lidande, vilken de återfinner i Israels ockupation, sanktionerad av Västmakterna. Slutsatsen blir att kampen mot rasism och sexism måste kunna föras direkt och självständigt och inte som en underordnad fråga till klasskampen.

Det är en slutsats som också det svenska Vänsterpartiet drog i det partiprogram vi antog på den tid jag satt i dess programkommission åren efter millennieskiftet. Men den unga generation som tog över partiet drog det för långt. Under en period överskuggade nästan feminismen och antirasismen helt klasskampen. Nu försöker Vänsterpartiets ledning åter betona klasskampen och det är bra. Bara partiet inte glömmer feminismen och antirasismen. För att inte tala om den gröna dimensionen.

Johan Lönnroth

Tidigare publicerat på Facebook och internt i SP.

Läs också:

• Från Leo Trotskij till en icke-eurocentrisk marxism
• Marx om kolonialism, rasfrågan och kvinnofrågan, intervjuer med Kevin B. Anderson

Läs mer:

• Marxistisk kulturgärning
• Samir Amin och beroendeskolan
• Jairus Banaji och global marxism
• Martha Campbell och Marx
• Brett Christopher och nyliberalism
• Terry Eagleton och frihetlig socialism
• David Harvey och nyliberalism
• Antonio Negri, Michael Hardt och multituden
• Immanuel Wallerstein

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Inläggsnavigering